Kvinnor och män...lika eller olika???

Det händet något märkligt när man prata med män.
Det är lite som Bermudha triangeln. Orden segla fulla av tillförsikt in i den tvåkönade samtalszonen.
Väl där tar mystiska, övernaturliga krafter över och förvrider demtill blott vrakspillror av sina forna begripliga jag.
Då kan ett vanligt = kan vi inte prata om det? från hennes sida, mycket väl ifrån hans sida låta som ett = kan vi inte ta din hjärna och så skär vi den i tunna tunna skivor och så går vi igenom allt som är knäppt, vi kan börja med ditt förhållande till din mamma. För trots att många unga män tillbringa sina första år i feministisk miljö och bar avkönade mjukisoverall utan gylf, så verkar de inte riktigt förstå poängen med mysiga relationsamtal vid köksbordet.
I princip har alla män mer eller mindre en det - ordnar - sig-mentalitet inbyggt från födslen, och om man befinner sig i ett förhållande som går på tomgång så kan det vara bekvämt att ta till det där.
Man kan säga -Åhh, men vi behöver väl inte analysera sönder vårt förhållande,vi har det ju bra! Du skickar fjärrkontrollen va, älskling!!
Vi kvinnor kan ha en tendens att falla in i ett ältande om relationen. Medans män tror generellt mer på handling,än att prata om det.

Men är det bara vi kvinnor som grubblar och tänker då? Är det bara kvinnor som i timtal kan sitta och analysera om ett uteblivet telefonsamtal = för han sa ju att han skulle ringa = beror på att mannen ifråga är nog rädd för sina egna och starka känslor, eller för att han nog tycker att man har dålig andedräkt eller försmå bröst.
Men visst grubblar män också, dem går och längtar efter det där samtalet eller mailet eller den där signalen som får dem att ta ett steg till.
Och om det inte kommer, så funderar ni på vad som är fel = har jag sagt något fel? Är magen för stor? Har jag fula kläder?
I vår kultur finns det tex vissa förväntningar om hur en man ska vara, han ska tex inte gråta. Men för tvåhundra år sedan kunde en man gråta hejdlöst utan att det inkräktade på hans manlighet.
Om man läser en roman från 1800-talet så upptäcker man hur manliga romankaraktärer successivt börja gråta mindre och mindre och idag bland unga män är det kanske lite öppnare återigen, men det finns fortfarande ett coolhetsideal som inte går ihop med att gråta mer än på vissa slags "reservat" där det är okej.
På fotbollsmather till exempel, där fårmän både gråta och ha kroppskontakt med andra män utan att riskera att ses som homosexuella.

Män kan veta allt om sin bästa väns datorutrustning eller om hans handikapp i golf, men ingenting om varför det tog slut med hans senaste flickvän.
Killar underhåller mer vänskapsrelationer genom gemensamma aktiviteter, än genom att sitta och prata.
Det är ju väldigt kvinnligt att ställa en föjd frågor när någon berättar att förhållandet med partnern tagit slut, också och på så sätt analysera varför någon annans relation gått i kras.
Mannen acceptera kompisens besked om att det tagit slut med flickvännen och så är det inte mer med det. Det ligger inte för honom att göra en bedömning av situationen och börja ställa frågor om det, och svaren kanske inte intresserar honom heller.

Mannen ska inte vara ensam, då dör han. Kvinnor är starkare på det sättet. Män försummas utan kvinnors sällskap, det är därför killarnas omklädningsrum är en sån jävla otrevlig plats.
Och en sak vi glömmer att betona är att män och kvinnor är betydligt mer lika än olika varandra.