Ironioffer

Det är ganska begränsande att leva sitt liv som ironioffer. Man kan tex inte vara kär, man kan inte brinna för något, man kan aldrig ha riktigt jävla roligt,och aldrig riktigt jälva tråkigt heller.
Ironin ligger som en hinna över allt man tar sig för eller känner, och hinnan gör att inget känns på allvar.
För först är det ganska skönt, väldigt tryggt. "Jag är den smartaste ungen på dagis som ställer mig bakom ett plank innan jag kastar sand i ögonon på dem andra barnen. Jag kan kasta sand på er men ni kan inte kasta sand på mig. Jag är osårbar, ingen kommer åt mig här inne i bubblan"
Men när man inser att ironin har ätit sig in i ens kropp, sugit sig fast vid alla vitala organ och vägra släppa taget, till och med när man verkligen önskar det då vill man liksom inte vara med längre...

Problemet för min generation är inte att vi är patetiska eller pretentilösa, utan det motsatta. Allt som framkallar starkare känslor än att ducha i 37-gradigt vatten är tabu.
Vi kan inte engagera oss politiskt för då är vi "unga och arga". Vi kan inte skapa och driva egna projekt för då är vi "eldsjälar" vikan inte vara kära utom allt förnuft för då är vi klyschiga töntar som lyckats med självbedrägeriet.

Ironoin är ett snett leende i ena mungipan, ett lätt höjt ögonbryn och en livsstil som man måste vara ganska radikal för att göra sig av med. Framför allt måste man vara modig.
Det är som att kasta sig ut från femte våningen och veta att det finns ett brandsegel nedanför. De som säger "aahhh vi bara skojade" och dra bort seglet är utom räddning. De andra som tar emot en och klappa en när man är chockad efteråt är folk som är ens riktiga vänner, även sedan man stängt av kallpratet.
Särskilt svårt är det eftersom ironin är superfegtekniken framför alla.
Man behöver aldrig stå för något, aldrig tycka något på riktigt och aldrig ta ansvar för sina handlingar. Allt kan ursäktas med ironin.
Jag kände en kille som ingick i min förra bekantskapkrets. Jag brukade se honom ute på krogen, på fiket och på stan ibland. Vi pratar ibland med varandra. Men faktum är att jag aldrig visste vem han var. Men jag hoppas att det finns hopp för killen jag inte känner. Jag hoppas att om någon lirkar tillräckligt mycket kanske han vågar släppa fram något till någon som är på riktigt.
Jag hoppas att han träffa den personen snart i såfall. Kan det bli för sent?
Den stora förloraren blir annars han själv.
På hans gravsten kan de skriva:
"Här vilar en människa som aldrig riktigt fanns"
Eller?